Det där om löften

2011. Nytt år och med ett nytt löfte. Eller förmodligen nygammalt. Jag skall ta tag i mig själv, rycka upp mig, sluta gnälla för mig själv att jag aldrig får någonting gjort och faktiskt lära mig göra. Lära liten att vara med. För visst finns det föräldrar som har tiden, orken och förmågan. Pojkmannen är ett exempel. Och kan han så kan ju jag, även om det betyder att han får stå tillbaka lite i sin egentid. Jag tror faktiskt att vi kan bättre båda två. Vi har nog blivit lite småbarnslata. "Man leker en kvart och så har det gått tre timmar." hörde jag Pojkmannen säga i telefon härom dagen. Och så är det. När liten sover så sover jag, eller så läser jag (det började jag med för ett par veckor sedan och har nu läst ut de två böcker jag påbörjade som gravid).



För att komma igång med skrivandet igen skall jag knåpa ihop lite texter efter en lista som jag hittade på en av de få bloggar jag sporadiskt följer;



Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment



Det kommer nog ta mer än 30 dagar att få ihop men det är en uppgift att fullfölja och som förhoppningsvis kickstartar min litterära förmåga. Just så.

Normalisering

Varför var det ingen som berättade att det här var normalt? Det kändes som att jag skulle förblöda och sedan blev allt svart. Eller rättare sagt så var det som att göra ett skutt i tiden. Jag var inte borta mer än ett par sekunder eftersom jag vaknade av smällen i huvudet. Jag kröp in till sängen och ringde Pojkmannen som kom hem från jobbet och tog hand om mig. Helgen spenderades sedan i horisontalläge. Nu funderar jag på om det inte är så att rödvin är bra för blodet?

Det dåliga samvetet

Det är svårt att få tid till sig själv när man har en liten. Det är som att hela ens existens plötsligt är till för någon annan. Och när man går upp till ytan för att hämta andan pockar ens partner på uppmärksamhet. Sällan har längtan efter någonting eget varit så stark. Aldrig har den längtan förut skapat dåligt samvete.

Att vilja lämna bort sitt barn är någonting man helst skall hålla tyst om. Sömnbrist, mental utmattning och de där tillfällena när man faktiskt vill rymma från allt ansvar skall ju undertryckas av det fantastiska i denna lilla varelse som är en del av en själv. Kanske har jag genomgått allt för mycket navelskådning för att klara av att undertrycka mina behov. Kanske är jag inte den där fantastiska föräldern? Åh, dåliga samvete.

Ikväll skall jag dricka vin med vänner. Ja, jag ammar och jag skall dricka vin. Man får faktiskt det. Tack nya rön. Att morgondagen kommer bli sjukt tung får väl vara, för jag skall dricka vin med gott samvete.

Baksidan

Klockan är tre på natten och jag har varit uppe en timme efter att ha legat och kliat mig i två timmar. Klådan kommer av att jag fått hepatos, som visserligen blivit lite bättre men som fortfarande är besvärlig. Gallsyrevärdena har gått från 184 till 42 och vid senaste kontrollen i måndags sa läkaren att inga fler prover behövs eftersom jag svarat på medicineringen. Hon sa också, tack och lov, att de inte kommer hålla mig gravid så mycket längre till. På torsdag skall jag på ny utvärdering för en eventuell igångsättning och jag hoppas de skriver in mig på förlossningen till måndag.

Pojkmannen har blivit väldigt omhändertagande sedan jag fick problem och vill att Knyttet skall plockas ut med en gång. Det påverkar honom nog en hel del att se mig gråta av frustration och sömnbrist. Det verkar även som att de upprepade ultraljuden vi varit på gjort det så mycket mer konkret för honom och han pratar på ett sätt så det känns som att han är mer förberedd än mig. Själv tänker jag på förlossning och komplikationer som jag är rädd för. Hepatos ökar risken för syrebrist, stress och att barnet dör i magen. Och även om det sista fortfarande är ovanligt känner jag mig nervös. Det är lite som att jag inte vågar tänka på efteråt ifall det skulle gå fel.

Katten får inte längre komma in i sovrummet och det märks på hennes beteende att hon känner sig åsidosatt. Hon tycker om att sova med oss och det känns lite nervöst att ha henne hemma med ett spädbarn som inte kan putta bort henne.

.....

Tavegyl, cortison osv...

Och så kliar det så att jag blir galen. Katten gör det värre och nu försöker jag hitta ett provisoriskt hem åt henne ett par månader. Varför finns det inte fler som längtar efter katt?

Det nya livet

Att leta bostad är ett heltidsarbete. Så kanske är det tur att jag inte längre jobbar. Mina dagar (sedan fredag då jag jobbade sista dagen) består av långa frukostar framför datorn som slutar med att det är dags att äta lunch. Sedan skall man göra sig iordning och kanske ta sig ut. Då är klockan två och det är bara ett par timmar kvar tills pojkmannen slutar jobbet.

Jag måste skaffa lite struktur om jag skall gå omkring så här hela sommaren.

Trots att fredag var sista arbetsdagen på ett år så fick jag igår veta att jag fått fast anställning. Det gör den ekonomiska planeringen lite lättare och kanske kan vi ge 100.000 mer för den där lägenheten vi båda vill ha, när den nu dyker upp.

Det där med bostad.

Vi letar och letar efter en större lägenhet men det verkar som det visst är näst intill omöjligt att få de där extra kvadratmetrarna. Jag börjar till och med vackla i mitt nej till att köpa. På riktigt. För visst vi kommer bli panka och visst det blir ingen semester och ingen bil men ett hem. Som vi förvisso inte har råd att renovera och möblera men ett hem. Han kanske har rätt?